fredag 6 mars 2015

Första kapitlet

Mannen i fönstret

Någon bankade på dörren, skräcken spred sig som en iskall vind. Det bankade igen och
“hennes fingrar slöt sig om pepparsprejen. Tanken trummade i hennes huvud: Måste härifrån, måste härifrån. Hon rusade ner för trappan. Hallen. Ytterdörren. Hon stannade upp. Ett suddigt ansikte i det kupade dörrglaset.”

Hon kände en enorm förtvivlan och stress. Tidigare under kvällen hade hon tagit chansen varit ute och festat för att hennes föräldrar var bortresta. På festen hade en man på runt 20 varit lite närgången och hon kände att hon var tvungen att ta sig ut därifrån. Hon bodde 15 minuters gång från partyt och hon sprang hela vägen hem utan att vända sig om och nu hade tydligen mannen följt efter henne.

Det bankade ännu en gång och nu fick även mannen syn på henne och bankandet fortstte. Hon förstog att hon inte kunde ta dörren ut och alla fönster i deras hus är låsta med tjuvlås så inte tjuvar kan komma in. Då kan hon inte heller komma ut på något annat ställe än ytterdörren tänkter hon surt.

Hon försökte tänka men hennes hjärna hade också slutat fungera. Så när hon försökte komma på något så kollade hon mot mannen en gång till. Och då såg hon den mobilen som låg på byrån. Och kastade sig fram till den. Henns händer skakade men hon lyckades trycka på “Nödsamtal” och klicka in siffrorna ett, ett, två. Någon svarade i luren precis som mannen krossade fönstret bervid dörren. Sen gick allt snabbt. Hon skrek och tappade mobilen. Mannen klättrade in genom fönstret och gick mot henne. Hjärtat stannade när hon såg vad han hade i handen, en kniv.

Första kapitlet - Trubbel med maffian

Hennes fingrar slöt sig om pepparsprejen. Tanken trummade i hennes huvud: Måste härifrån, måste härifrån. Hon rusade nerför trappan. Hallen. Ytterdörren. Hon stannade upp. Ett suddigt ansikte i det kupade glaset. 

Hon gick långsamt mot dörren, öppnade den lite så att hon kunde prata med den här mannen. Hon frågade vad han ville och varför han hade förföljt henne från baren. Han sa att hon hade glömt betala för drinken, hon bad om ursäkt och betalade genast den här mannen, och sen så gick han sin väg. Hon stängde dörren och var lättad. 

Lite senare hörde hon en bil komma, hon hörde dem smälla igen dörren, och hon hörde hur dom gick mot dörren. Hon hörde röster, hon kände igen dom och visste att hon behövde springa, hon hade nämligen lånat pengar av maffian utan att betala tillbaka i tid, hon var i stor trubbel och skulle antagligen bli dödad. 

Hon gick mot bakdörren, öppnade den och började springa så fort hon kunde, nu visste hon inte vart hon skulle ta vägen, men hon visste så mycket som att hon behöver lämna staden och aldrig komma tillbaka. Hon stannar upp ett tag, hon ser sig omkring, bara skog och ännu mer skog, hon hittar en stig som hon går efter och kommer till en sjö. En sjö där hon kan se sina ljusblåa ögon, svarta långa hår och sina svarta kläder, men hon ser också nånting i sjön. Den mystiska varelsen kommer närmare och hon ser att det är en stor fet orm, hon verkligen hatar ormar så hon springer allt vad hon kan och åker rakt in i en fälla. Hon sitter fast hängandes i trädet.

Första kapitlet: En utväg!

Hennes fingrar slöt sig om pepparsprejen. Tanken trummade i hennes huvud: Måste härifrån, måste härifrån. Hon rusade nerför trappan. Hallen. Ytterdörren. Hon stannade upp. Ett suddigt ansikte i det kupade glaset. Å nej, han är redan här.


Flera sekunder gick tyst förbi utan att någon av dem rörde sig. Blickar som stirrade tomt på varandra. Hon lade märke till hans tatuering nedanför höger öga, en liten, sliten, ofärgad diamant. Tom, som hans själ. Hans leende sträckte sig runt hela ansiktet, ett leende som säger äntligen, bara vi. Medans sekunderna gick förbi passade hon på att tänka andra möjliga utvägar ut ur huset. Bakside dörren! Fort tog hon sats med höger fot och vände sig raskt om, dörren är bara runt vardagsrummet. Hon kommer hinna. Rädslan stiger och locket kokar över. Tänk om han är bakom mig? Nej! Dörren är mycket väl låst med fyra speciallås. Knappt så att en mästertjuv kan ta sig förbi. En annan tanke tar över. Men tänk om han är vid baksidedörren? Hon fortsätter springa trots att oron är lockande. Hennes långa blonda hår piskar henne i ansiktet. Skulle ha klippt det vid det här läget. Pepparsprejen är fastklistrad i händerna. Det är hennes ända skydd och hopp i mörkrets dystra tider. Med snabba steg springer hon förbi vardagsrummet, toaletten, städskrubben, hon stannar vid köket. Springer in och hämtar det som hon saknat, som skulle ge henne styrka för stunden. En femton centimeter lång kökskniv. Precis som hon skulle börja ta fart till dörren slår det henne. Inte som en briljant idé utan som en tio årig grekisk blomvas i hög fart som slår mot huvudet.


Synen suddas bort. Snabbt försöker hon få fäste på allting när han som en skugga står framför henne. Det är döden som är här för att hämta mig, var det ända hon kunde tänka på. När den stora handen från fjärran strömmar i hög fart mot hennes ansikte blir allting svart. Paniken sprider sig. I blindo hugger hon med kniven framför sig. Varje rörelse tar kol på henne, huvudet brinner och händerna skakar. Efter tio hugg inser hon att hon träffat honom med kniven. Inte så svårt att gissa när man hör ett högt plågsamt skrik. Synen börjar komma tillbaka och hon springer bort, bort från honom, bort från faran, långt bort. Tankarna snurrade runt och runt i hennes huvud: Vadfan tänkte du på! Han är förfan kriminell! Trodde du verkligen att du betydde något? Att du var speciell? Att han ens kunde tänka den tanken. Att jag nästan gick på det. Lika dum som vanligt. För honom är du bara en korkad bimbo. En dum blondin.  


Bara två timmar tidigare så hade det varit dem två, tillsammans, mannen som jagar henne. Hon hade inga planer på ett intimt möte, och inte heller han, det var i allafall vad hon trodde. Det visade sig att mannen hade helt andra planer för henne. Endast en gång hade hon träffat honom innan och det var med hennes vänner. Inte visste hon då när hon bokade in sig på ett till möte med honom, att han skulle vara kriminell. En kille utan känslor. En mördare. Första mötet: Bio. En thriller. Hela filmen hade hon lutat sig mot honom. Kommit närmare. Känt hans värme. Kärlek vid första ögonkastet.  
Luften var varm. Torget var tomt, dött på allt existerande liv. Kvar fanns dem. Gjorda för varandra som månen på natthimlen. Han tog varsamt hennes hand och kramade den mjukt. Hans lena hud kom i kontakt med hennes. De klarblåa ögonen grävde sig djupt ner i hennes mörkbruna ögon. Gåshud spridde sig över kroppen. Tänkte: Hur är det möjligt att en sådan snygg kille går hand i hand med mig. Så snäll. Så snygg. Så spännande. De fortsatte gå.
Raskt stannade han framför en gränd som svänger åt höger. Ställde sig framför henne. Lutade sig ner, och kysste henne lätt på munnen. Hon blev chockad. Förvånad. Kände sig smickrad, förförd, förälskad på samma gång. Detta är mannen hon väntat på. Hennes riddare. Med tre ord viskade han någonting som fick henne att känna sig levande, tre ord som skulle förändra hennes liv, tre ord: “Följ med mig”. Hon var paralyserad, läpparna fastklibbade. Hennes svar: en nickning. Han drog med henne in i gränden. Långt in. Hennes hjärta pumpade, hjärnan var på högvarv. Hon kunde inte tänka klart. Allt hon kunde göra var att följa med honom. Ända tills dem kom till en återvändningsgränd, dem var inte ensamma.   

 

Första kapitlet - Drama i överklassorten

"Hennes fingrar slöt sig om pepparsprejen. Tanken trummade i hennes huvud: Måste härifrån, måste härifrån. Hon rusade nerför trappan. Hallen. Ytterdörren. Hon stannade upp. Ett suddigt ansikte i det kupade glaset." 

Ansiktet knackar på dörren tre gånger. De ringer i hennes öron, precis som de kyrkklockor som snart kommer upplysa världen om hennes bortgång. Hon står stilla, med pepparsprejen i ögonhöjd. Skakar till när hon känner av den kalla svetten som armhålorna pumpar ut. Den sprider sig över kroppen likt en inkommande våg över en strand. Knack. Knack. Knack. Tre till knackningar som får dörren att skaka. Hon sätter sig ner. Lägger pepparsprejen i fickan på de slitna jeansen. Kryper ihop till en boll. Lägger armarna om sig själv. Men tryggheten vill inte infinna sig. Det finns bara rädsla. Hela hon består av rädsla.

Ansiktet lämnar sin post utanför dörren och ett par fötter skjuter undan det blöta gruset framför dörren. “Det är över Hanna, det är över” säger hon till sig själv. Hon reser sig upp, långsamt. När hon släpper loss sina likbleka armar blir de återigen täckta av den tajta, svarta pilotjackan av dyrt märke. Hon stryker långsamt sitt långa, lockade, bruna hår när hon vänder sig om och börjar gå. Köket. Vardagsrummet. Hon drar handen längs den vitmålade väggen. Leker flygplan med handen när hon stöter på mammans dyra tavlor. Mellanlandar mellan en van Gogh och ökänd tavla med surrealistiskt motiv. Går sedan sakta förbi bokhyllan med deckare och vasen hennes pappa köpte i Kina senast han var där. Till sist landar hon i den mörkgråa pösiga soffan och lägger fötterna på glasbordet. Det är tyst. Kallt. Gåshuden sprider sig som regndroppar på den bleka armen som fått blå ton. Det har slutat regna, men den dystra känslan finns kvar.

Ett fotsteg. Gruset skvallrar om någons ankomst. Ett steg till. Hon blir som träffad av en blixt. Hon försöker resa sig upp. Försöker springa. Men inget händer. Hon är lika stel, lika kall, lika vit som en romersk staty. Fotstegen plaskar nu på uteplatsens trä. Plask. Plask. Hon vrider långsamt på huvudet, nacken verkar vara det enda som funkar. Ljuset som lyser upp den småtrista möblerade uteplatsen skyms. En skugga. Gapandes ser hon ansiktet framträda på andra sidan rutan. En kall våg sköljer över hela henne. “Det är inte möjligt, inte hon” tänker hon. Ansiktets hand är begraven i den svarta filtkappans ficka. *Klick*. Hon förstår vad som är på väg att hända. Huvudet säger “Spring!”, men kroppen är som sten. Armen rör på sig. Den plockar upp hennes välpolerade död. Det står still i hennes huvud. Det ända hon kan tänka på är ansiktet och det mörka rör som riktas mot henne. *Pang*. Hon trycks bakåt, faller på rygg när ansiktet krossar fönstret. Hennes blick blir suddig. Det är varma vågor som sköljer över henne nu. Hon för handen till magen. Det varma, tjocka livet pumpas ur henne i takt med hjärtat självt. Ansiktet dyker upp över henne. Ett par gröna ögon lyser upp hennes suddiga blick som ett hav av gräs. Ett par mjuka lockar vilar mot hennes kinder. “Du är på en bättre plats nu”.

Eget första kapitel

Mannen utanför dörren

Hennes fingrar slöt sig om pepparsprejen.
Tanken trummade i hennes huvud;
Måste härifrån, måste härifrån.
Hon rusade ner för trappan. Hallen.
Ytterdörren. Hon stannade upp.
Ett suddigt ansikte i det kupade dörrglaset.

Hon letade hastigt efter en plats att ta sig ut på medan mannen utanför dörren fortsatte att banka. Hennes hjärta slog snabbare och snabbare, hur skulle hon ta sig därifrån? För ett par sekunder så slutade mannens bankande på dörren men hon visste att hon inte var säker. Hon behövde bestämma sig snabbt vilket håll hon skulle ta sig ut för hon visste att mannen skulle ta sig in genom ytterdörren förr eller senare. Det fick bli ett fönster som ledde till baksidan så hon sprang dit med sina fingrar fortfarande hårt knytna runt pepparsprejen och hon öppnade fönstret, hoppade ut, klättrade över staketet och sprang allt vad hon kunde ut mot skogen.

En vecka tidigare så hade Anna varit ute och gått sent på kvällen. Hon hade hört något främmande ljud och hon bestämde sig för att undersöka det lite närmare. Om Anna inte hade gjort det så skulle de senaste dagarna av hennes liv sett helt annorlunda ut. När hon närmade sig ljudkällan så kunde hon se flera lampor och några mörka silhuetter som smög omkring i mörkret.

Hon började tveka men nyfikenheten tog över och hon närmade sig den stora uppfarten utanför en av villorna i området. Det var svårt att se men hon kunde urskilja att det stod en svart skåpbil parkerad lite slarvigt på uppfarten. Hon stannade upp. Först nu så förstod hon vad som höll på att hända, hon höll just på att bevittna ett inbrott. I samma ögonblick som hon förstod vad som skedde framför ögonen på henne så kom en man ut ur huset och i handen höll han en svart rånarluva. Han fick syn på Anna som stod och gömde sig bakom busken och innan hon riktigt han reagera så fick mannen syn på henne och ropade på sina kumpaner. Hon fick rusa därifrån fortare än kvickt och gömma sig bakom en sten vid skogens mynning samtidigt som hennes hjärta bankade fortare än någonsin. Hon kunde höra hur skåpbilen åkte därifrån med ett skramlande ljud.

Hon bodde inte i ett så stort område och det var inte särskilt många som bodde där så i sinom tid hade de lyckats hittat henne. Nu sprang hon igenom skogen utan något mål, jagad av en okänd man. Hennes sinnen gick på högvarv och utan att hon riktigt hann förstå vad som hade hänt så var mannen utom synhåll och hon satt ner utmattad på den fuktiga marken. Hon var i säkerhet, för tillfället.

Musikvideo


Låten handlar om ungdomar som börjar hänga på gatan, röker, skaffar vapen och håller på med kokain. Direkt när jag såg texten började jag tänka på Simon men framförallt Jocke. Han försöker leka gangster och kriminell, har vapen, droger och röker. Den beskriver Jocke perfekt, hur han försöker leva på gatan och vara lite mysterisk och hoppas på ett rikare liv genom “gatan” men han inser inte hur farligt det är och som sagt blir skadad och åker fast. Precis som texten säger “You need to slow it down, cause the streets don’t fight fare”. Dom nämner också hur svårt det kan vara att få en utbildning men väldigt enkelt att plocka upp ett vapen och hamna i bråk “Niggas lacking the education but he packing a gun”.

1:a kapitlet

Med både värkande knogar och tår slutade han att slå kroppen sönder och samman. Trött sjönk han ner med ryggen emot dörren. Han knäppte händerna framför knäna och lutade huvudet i mellanrumet som bildades mellan knäna. Han tänkte att han skulle spara händelsen tills i morgon då han kanske skulle kunna fascineras av kontrasterna mellan nu och förra onsdagen, eftersom han inte orkade tänka just nu. Han var för trött för att ens fundera över vad hans syster var någonstans. Värmen han och hans kläder alstrade var tillräckliga för honom. I samma ställning somnade han sakta in.